2014-04-13

Botten

Jaha. Jag kämpade och slet, bet mig fast och tjatade. Jag lipade VARJE dag i mer än tio månader. Varje dag. Tio månader. Jag har lidit helvetets alla kvar. Jag har totalt gått ner mig. Fastnat i träsket värre än nånsin. Först nu har jag tagit in att det är slut. Att han inte ens vill vara vän längre. Att han faktiskt menade det när han sa "hör aldrig av dig igen". Jag mår så dåligt. Det kan knappast bli värre. Jag har inte varit glad på över ett år. Alltså glad. Hyfsat glad. Jag har varit spänd som en fiolsträng och ständigt med gråten i halsen. Så fort jag varit ensam, vilket jag varit en hel del, har jag släppt fram det. Den bottenlösa förtvivlan som tagit över alla mina sinnen. Jag har flyttat, jag har börjat jobba lite smått, men inte kan jag se ljusare på något för det. Så fort jag kommit hem... Storlipar till läggdags. Sorgen över vad jag förlorat, ja det är en stor sorg, är mig övermäktig. Jag känner mig så outsägligt ensam. Gammal, ensam och oduglig. Ännu ett totalhavererat förhållande. Havererat på grund av mig och min kassa självbild, mitt usla mående, mitt svajiga psyke. Och inget blev ju bättre av alla smärtsamma kommentarer han slängt åt mitt håll senaste månaderna. Må hända att jag förtjänade varenda en av dem, men ändå. Själv sa jag bara snälla saker. Att jag tycker om och yada yada. Och för det fick jag en massa skit. Som sved. Som svider.

Än en gång är jag ensam. Än en gång sitter jag och tycker synd om mig själv för jag orkar inget annat. Fast det är värre den här gången. Nyckelordet är ENSAM. Jag är i för dålig form för att umgås med de få vänner jag har. Orkar inte ens "umgås" via Facebook längre. Blir kräkfärdig av allt gulligull och skryt och fake.
Det här är alltså botten. Den absoluta. Den är nådd. Igår började jag med en sjätte sorts lyckopiller. Alltså, den sjätte jag provar sen 2002. Det måste bli bättre nu. Det måste bli bättre nu. För jag orkar inte mer. Det här är inget liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Dock vet jag att detta inte är hållbart längre. Var minst sagt skeptisk till att börja med piller igen, men jag gör vad som helst nu. Inga våldsamma biverkningar än så länge, men bara tagit två piller än så länge, så det kommer väl. Tänkte dokumentera eventuella förbättringar/försämringar i humör och mående. Så kanske jag lättare kan se om det blir nåt bättre. Än så länge vet jag bara att det här är botten. Tvärbotten. Men jag vet också av egen erfarenhet att det alltid kan bli värre.

Det märks väl.

1 kommentar:

blue_swede sa...

Hej, där är du ju! Förstår att det är tungt.