2014-04-24

Märg

Fast anställning. Eller tillsvidareanställning. Eller vad det heter. Blev i alla fall pålurad en sådan idag. Tydligen är det en JÄTTEbra grej. Själv gruvar jag mig mest. Hur ska jag orka och vilja? Jobba varje dag. Åtta långa timmar. Betald semester. Tacka vet jag timanställning. Bättre betalt (15 spänn extra i semesterersättning per timme, icke att förakta!), och mindre ansvar. Man kan säga; nä jag kan inte jobba idag, ligga på soffan. Usch. Jag är nog en soffliggare in i märg och ben. Hur ska detta gå. Adjö frihet.

2014-04-20

Vrak

Ingen bra dag idag. Sämre än vanligt. Skyller på underliga piller och att det är söndag. Hatar söndagar. Ångest deluxe. Efter att han uttryckligen bett mig att "hör aldrig av dig igen!", så skriver han ett surt fyllesms natten mellan torsdag och fredag. När jag åtminstone börjat förlika en pyttesmula mig med tanken på att vi inte kommer höras/ses mer, så hör han av sig lite surt. Helt i onödan. Gör sig påmind. Direkt fick jag den välbekanta otäcka känslan i maggropen. Samma känsla jag haft nästan i ett år så fort jag sett att han smsat eller mailat eller liknande. Usch. Det är ingen lek det här. I alla fall inte när man är ett vrak och inte tar sig ur det.

2014-04-16

Isolerad

Jag knegar, kommer hem, ligger på soffan och äter onyttigheter, glor på värdelösa TV-påhitt, längtar efter läggdags, sover, repris nästa dag. Och nästa. Jag lever som i dvala. Isolerad från allt och alla. Inget magras av pillren än, ta i trä, femte dagen idag, hoppas att det bara smäller till och jag blir överlycklig. Över en natt, helst. För det här går inte. Påsken är i antågande. Det ska bli "fint" väder dessutom. Folk kommer vara ute och umgås. Sitta på uteserveringar och fröjda sig i nyinköpta solbrillor. Jag kommer sitta hemma i den dunkla lägenheten med persiennerna nere. För jag orkar inte annat. Jag är fet. Jag är fattig, dessutom. Jag är orkeslös. Kommer väl sitta och grubbla över vad Han gör. Med sin nya brud. Som jag är övertygad om att han skaffat. Ryck upp dig! Ja, jag ska. Någon dag. När jag orkar.
Hmpff, eller hur. Piller, rädda mig.

2014-04-13

Botten

Jaha. Jag kämpade och slet, bet mig fast och tjatade. Jag lipade VARJE dag i mer än tio månader. Varje dag. Tio månader. Jag har lidit helvetets alla kvar. Jag har totalt gått ner mig. Fastnat i träsket värre än nånsin. Först nu har jag tagit in att det är slut. Att han inte ens vill vara vän längre. Att han faktiskt menade det när han sa "hör aldrig av dig igen". Jag mår så dåligt. Det kan knappast bli värre. Jag har inte varit glad på över ett år. Alltså glad. Hyfsat glad. Jag har varit spänd som en fiolsträng och ständigt med gråten i halsen. Så fort jag varit ensam, vilket jag varit en hel del, har jag släppt fram det. Den bottenlösa förtvivlan som tagit över alla mina sinnen. Jag har flyttat, jag har börjat jobba lite smått, men inte kan jag se ljusare på något för det. Så fort jag kommit hem... Storlipar till läggdags. Sorgen över vad jag förlorat, ja det är en stor sorg, är mig övermäktig. Jag känner mig så outsägligt ensam. Gammal, ensam och oduglig. Ännu ett totalhavererat förhållande. Havererat på grund av mig och min kassa självbild, mitt usla mående, mitt svajiga psyke. Och inget blev ju bättre av alla smärtsamma kommentarer han slängt åt mitt håll senaste månaderna. Må hända att jag förtjänade varenda en av dem, men ändå. Själv sa jag bara snälla saker. Att jag tycker om och yada yada. Och för det fick jag en massa skit. Som sved. Som svider.

Än en gång är jag ensam. Än en gång sitter jag och tycker synd om mig själv för jag orkar inget annat. Fast det är värre den här gången. Nyckelordet är ENSAM. Jag är i för dålig form för att umgås med de få vänner jag har. Orkar inte ens "umgås" via Facebook längre. Blir kräkfärdig av allt gulligull och skryt och fake.
Det här är alltså botten. Den absoluta. Den är nådd. Igår började jag med en sjätte sorts lyckopiller. Alltså, den sjätte jag provar sen 2002. Det måste bli bättre nu. Det måste bli bättre nu. För jag orkar inte mer. Det här är inget liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Dock vet jag att detta inte är hållbart längre. Var minst sagt skeptisk till att börja med piller igen, men jag gör vad som helst nu. Inga våldsamma biverkningar än så länge, men bara tagit två piller än så länge, så det kommer väl. Tänkte dokumentera eventuella förbättringar/försämringar i humör och mående. Så kanske jag lättare kan se om det blir nåt bättre. Än så länge vet jag bara att det här är botten. Tvärbotten. Men jag vet också av egen erfarenhet att det alltid kan bli värre.

Det märks väl.