2013-09-09

Intressant

Nervös, stirrig och inte alls så positiv som jag "borde" vara. Den här sommaren har ju varit ett helvete, rent ut sagt, borde jag inte känna mig gladare när det börjar lugna ner sig? Och dessutom börjar det barka mot höst, min favoritårstid. Hade ett bra prat med karln för nån dag sen. Allt känns inte lika nattsvart längre. Jag förstår honom, han förstår mig. Verkar det som i alla fall.

En tanke har dock slagit mig flertalet gånger under denna helvetesperiod. När det har känts som mest kört, jag har haft panik för att han sagt att han inte vill mer och yada yada, så har jag varit helt och hållet fast övertygad om att JAG vill mer. Till varje pris och lite till. Men är det verkligen så? Är det bara en tvångstanke jag haft? Är det verkligen så att det är honom jag bara måste ha kvar. Eller är det bara ensamheten jag vill mota bort?

Jag tycker ju om skrället, det gör jag. Men tycker jag verkligen om honom så mycket och innerligt som jag tjatat om? Både inför honom och mig själv? Eller har jag skarvat? För att jag blev rädd för att bli ensam så här på ålderns höst?

Intressant.

1 kommentar:

blue_swede sa...

Nyttigt att fundera på, zooma ut lite. Du hittar vad som är rätt för dig!