Livrädd!

Sån megaångest. Livrädd. På tisdag åker jag till karln. Han vet inte om det. Har inte sett honom på över en månad. Kommunicerat via meddelanden på Facebook. Bråkat. Och bråkat. Vi har bråkat så länge, så länge.  Oftast har det varit jag. Den största katastrofen inträffade vid nyår. Sen har vi inte hämtat oss. Han var här några dagar i Mars, det var jättemysigt. Men i övrigt har vi bara varit ledsna och arga och trötta. Ända sen dag ett, för två år sen, så har avståndet mellan oss, 40 mil, legat som en jäkla sten på våra axlar. Till slut så blev det avståndet, och mitt dåliga ölsinne, som tog knäcken på oss. Jag klarade det sämre än honom. Att älska på avstånd.

Jag kunde ha flyttat dit, det sa han tidigt, redan ett år in i vårt förhållande. Men jag vågade inte. Tiden gick och allt gick utför. Jag var där rätt ofta, men varje gång jag skulle åka hem dog en liten bit av mig. Jag kunde inte hantera detta. Jag blev elak, bitter och tjatig. Tog död på allt det fina som vi ändå lyckats bygga upp. Till slut, den 28e maj, så sa han det. Att han inte vill mer. Att han inte orkar. Att han forfarande tycker om mig jättemycket. Att jag är hans livs kärlek. Jag har förklarat för honom att jag inte tänker låta detta bara vara slut. Tänker kämpa in i döden. För han är banne mig mitt livs kärlek också.

Men hur gör man det? Kämpar? När den andre inte vill? När den andre är 40 mil bort? När man känner att man MÅSTE kämpa för att man annars kommer tyna bort och dö? Jag kan inte ta in det. Att vi aldrig ska ses mer. Att jag aldrig mer ska få en kram. Att jag aldrig ska få följa med dottern till stallet eller höra lillpöjken läsa läsläxan igen. Jag kan inte fatta, jag vägrar. Det går bara inte. De är ju min lilla plastfamilj. Till saken hör att jag köpte en tågbilljett några dagar innan det där hemska datumet. Tänkte att jag skulle åka dit och ställa saker till rätta. Men sen blev det ju än värre, han liksom gjorde slut. Fast han sa inte exakt de orden, men ändå. Så sen den 28e maj har jag lipat varje dag. I total förtvivlan. Skrivit meddelanden till honom fast jag lovat mig själv att låta bli. Försökt lugna ner mig. Det har inte gått så bra.

Har tänkt på den där jävla tågbiljetten varje dag, först tänkte jag, men åååå vad länge det är kvar! Senaste dagarna har jag istället haft panik över att dagen närmar sig. Panik som bara växer! Ikväll är den outhärdlig. Jag törs inte åka dit! Jag är livrädd. Har ändå levt en gnutta på hoppet att det kanske kan bli bra igen. Men nu står jag liksom snart inför 'avgörandet'. Är så livrädd. Kan inte sova. Vet inte hur jag ska göra när jag kommer dit. Inte bara ringa på helt oanmäld. Men inte säga nåt långt i förväg heller. Skulle jag skriva till honom nu och säga att jag är på väg så skulle han nog bara säga åt mig att vara hemma. Ska jag ringa från tåget? Eller när jag kommer fram till stationen? Jag MÅSTE åka. Jag måste få nån slags sinnesro. Vill han aldrig se mig mer så ska han banne mig säga det till mitt fejs och inte via nån jäkla chat eller sms. Jag har lite grejer där också.

Han har inte varit helt tvär mot mig, dock. Har som sagt upplyst honom om att jag inte kan fatta att vi aldrig ska ses mer. Då borde han väl kunna sgt åt mig 'men fatta att det är slut!' eller nåt. Han har inte sagt nåt alls de gångerna. Jag har greppat efter minsta halmstrå, jag vet, för jag älskar karln och det finns inte att det skulle bara vara slut. Det går bara inte. Min söte, snälle A. Som verkligen inte förtjänar all skit han fått av mig. Fan fan fan.

Så jag har alltså legat på soffan, lipat, glott och räknat minuter de senaste cirka tre veckorna. Men nu när det närmar sig så får jag som sagt fullblodspanik. Jag vet att om han säger, 'ja det är slut, jag vill inte ses mer, du får ta dina grejer och gå', så kommer jag dö. På fläcken. Innerst inne hyser jag ett fåfängt hopp om att han ska ge mig en kram och bli glad att se mig och att jag blir kvar i flera dagar och vi enas om att försöka en sista gång. Det där jävla hoppet alltså. Det sista som lämnar dåren. Jag vet att der nog snarare blir det första alternativet, men jag måste ändå åka. Då vet jag att jag gjort allt jag kan. Jag måste veta. Få ett avslut. Eller en nystart.
 
Jag bara gråter och gråter. Tacksam att jag inte fick nåt sommarjobb, jag hade inte klarat av det. Det kan ju inte vara hälsosamt på nåt vis att gråta konstant i över en månad?

Jag är så rädd.

Men jag måste åka. men hur och när ska jag meddela honom? Han kommer tycka jag är jobbig hur jag än gör. Helst hade jag velat säga till nu. Direkt. Men är så rädd att han då ska bli tvärsur och vägra. Ja jag vet inte. Helt förstörd. Måste genomlida hela morgondagen också. Och två nätter. Denna och morgonnatten.

Livrädd.
Det gör så ont i hela mig.