Aladdin

Tar en öl eller två hemma på soffan. Fint. Kommer hålla mig hemma på kammarn även på julafton, denna hysteriska sällskapsdag. På juldagen väntar nog träff med tanterna. Är jag konstig? Som att har tröttnat på att åka tåg kors och tvärs och beslutat mig för en jul på egna sofflocket? Det är ingen som lider av det. Är inget fan av julen. Det vet de som läste min förra blogg (undrar vad de gör idag?). Jag bryr mig så jäkla lite om denna "högtid" så ojoj.
Hade aldrig de där stora släktträffarna på julafton som många har, är inte uppfostrad med megajuldyrkan. Vi hade lagomt småskalig jul med familjen, en barrande gran och några klappar. Och två föräldrar som aldrig pratade med varandra. Men jag trivdes. Trodde väl att det skulle vara så föräldrar emellan. Alltså, det var inte bara på julen de inte pratade med varandra, utan alltid. Så här i efterhand har jag väl kommit fram till att det inte är så det "ska" vara. men jag ska väl vara glad att de inte bråkade och slogs i alla fall. Så nä, inen kärnfamiljsjul med gullegull här. Inte då och inte nu . Men det gör inget.
Min söte far skickade mig en Aladdin-ask ända uppifrån snöiga Jämtland. Fick den idag. Det har varit en tradition sen jag var ung. Alltid en Aladdinask i julklapp. Och sen jag flyttade hit ner för 10 år sen så har han skickat en per post. Så söt. Samtidigt har jag det lilla dåliga samvetet som gnager för att jag inte åkte upp. Inte för att far har sagt nåt om det, men ändå Han börjar bli gammal, vem vet hur länge han har kvar liksom? Usch. Mor är nästan lika gammal hon. Men det är en annan sak. Hon kommer aldrig dö. Enkelt. Nä, de bor inte ihop längre, om nu inte detta framgått.

Nån som har en lägenhet i Stockholm jag kan få hyra? Från det ena till det andra.

Inget

Yr i skallen, kass i magen, badar och fryser ihjäl i kallsvett varje natt. Kan vrida ur sängkläderna och håret. Varje morgon. Vad är det för fel  på mig? För att inte tala om hur extremt trött jag är hela tiden. Orkar inget alls. Vill inget alls.

Disney

Och inte har jag gått ner nåt sen senaste gången jag vägde fläsket. Men jag visste det. Men ändå hoppades jag. Man är bra dum. Apropå dum.
Den här hysterin som pågår kring Disneys beslut att klippa lite i den, som det verkar, heliga tomtefilmen som ingår i 'Kalle Anka'-timmen på juafton... Herregud. Om ingen sagt nåt skulle folk ändå inte märkt att nåt saknades. Hela Facebook kryllar av små träsktroll som man inte visste fanns innan... Underliga och smått otäcka åsikter och värderingar vädras... Själv bryr jag mig inte ett skvatt. Varken om det tas bort dockor ur Disney-filmer, om pepparkaksgubbar förbjuds eller vad tusan som helst.
Jag bryr mig inte. Punkt.

Morbid

Jag har på senare tid blivit underligt fascinerad av att läsa bloggar där författarna har nån otäck sjukdom. Helst cancer. Jag begriper inte varför. För att känna att det finns dom som mår dåligt på riktigt? Följde en dams blogg ett tag. Hon dog nyligen av just elak cancer. Usch. Sorgligt. Jag blir lite gråtmild. Men nu har jag hittat en annan blogg, skriven av dam med otäckt elak cancer... Kollar in där varje dag för att se vad som pågår. Vad är det för fel på mig? Gått och blivit morbid på gamla dar...

Noll

Kalla mig sällanbloggaren. Studierna går väl hyfsat, känns fortfarande lite på låtsas eftersom de är på distans och jag har massa tid över då jag mest ligger på soffan och glor på "Cheaters" och "Property Ladder". Tydligen ska man bli utskickad på nån praktikhistoria efter nyår. Usch. Prao-elev igen liksom. Sist jag var prao-elev, i fyran eller nåt, så slog jag sönder en syltburk på ICA, prao-platsen, och skämdes.
Min sociala fobi är värre än nånsin. Eller nu tog jag i. Jag tycker helt enkelt att det är skönare att ligga hemma på soffan än att gå på krogen nu för tiden. Har ju inte heller en massa cash att göra av med på sånt. Beror också på det vanliga. Att jag känner mig fet och ful och inte vill synas bland folk.
Kollade på nåt fettprogram på tv igår, bruden vägde 160 kilo, men kände sig ändå "smal och snygg" ute på krogen. Bah! Varför kan inte jag känna så? Jag väger banne mig inte 160 pannor. Inte ens nästan. Jaja.

Så december har verkligen varit soffliggandets månad. Jag gillar att det är mörkt klockan 4, man får tända ljus och dra upp filten till hakan. Och nu har det ju varit ganska kallt ett tag också. Ännu ett skäl att gömma sig inne.

Åh  trist det här blev då. Noll inpsiration. Noll noll noll.

År

Ett helt år har gått sen jag startade den 'nya' bloggen. Och inte mer har hänt... Käre värld.

Doktor L

På måndag ringer doktor L och frågar hur jag mår. Hon kommer undra om den höjda dosen har gjort nån skillnad. Och jag vet inte. Så tycker jag det ha varit de senaste åren. Jag vet inte om pillereländena funkar... Konstigt men sant. Alltså jag vet inte. Om jag inte provat några piller alls, undrar var jag varit då. Troligen på samma ställe känns det som. Alltså jag mår inte skitdåligt nu, men inte bra heller. Men frågan är ju vad det beror på?  Mår jag bättre än för några år sen? Kanske. Äh. Jag vet inte. Svårt fall, doktorn grät. Och hur bra mår man när man mår 'bra'? Svårt att veta för nån som aldrig mått speciellt bra. Enligt egen utsago. Ja ni ser. En sån röra. Och vad ska jag säga till doktor L?

Film

Jag har börjat med nåt konstigt. Pratar för mig själv och filmar mig samtidigt. Som en dagbok/blogg kanske, men givetvis får ingen se. Bara jag. Kanske 3-5 minuters svammel då och då. Sen sparar jag det hela i en mapp som jag döpt till "Dagar". Vaddå fjortis? Har väl gjort 4-5 "filmer" hittills, men inte vågat titta på nån av dem ännu. Kanske gör jag det senare. Lite som terapi. Antar att jag inspirerats av alla unga vackra bloggerskor ute i etern som lägger upp små filmer på sig själva för the world to see hela tiden... Tänk om jag skulle göra det. "Hej hej, igår var jag på Gekås i Ullared. Nu ska jag koka ägg. Heejdå!" Sitter och visar upp mig i min noppriga grå myskofta och med flottigt hår och en cigg i näven. (Nä jag röker inte, men det hade sett ännu mer trashigt ut, så det bara slank ur mig.)

Jag försöker också, när jag inte filmar mig själv, begripa mig på det här med att vara student. Tycker det inte känns "på riktigt". Kör ju på distans. Gör nån uppgift då och då, men det känns liksom på låtsas. Nog för att det är dags för terminsträff i Norrland snart igen med tre dagars intensiva lektioner och ett otäckt prov, men känns ändå lite flummigt.

Hej hej! Jag har tvättid om en kvart, måste hinna peta matresterna ur tänderna först, kan ju möta nån granne i trappen, så hejdåå!  (Tänk film)

Vill

Jag vill vilja. Jag vill känna det där. Som man kände ibland förr i tiden. Man gjorde sig snygg, och kände sig i alla fall liiite snygg, och gick på krogen och tyckte det var kul. Alltså jag saknar inte den här tiden direkt efter Katastrofen när jag söp 5 dagar i veckan och vaknade både här och där och mindes inte ens hälften. Utan just den där känslan av att "jag kanske inte är så ful och fet ändå" och sen gick man ut och hade kul.

Har inte varit ute "ordentligt" på en evighet. Är väl en annan grej när man inte är ute och jagar karlar kanske, men ändå. Saknar det hela. Har suttit isolerad i min lilla skrubb i typ en månad, bara varit till Konsum. Det har regnat, jag har haft lagom  mycket skoljobb, jag har lirat Skyrim, jag har köpt "House" på dvd. Alla ursäkter jag behöver för att inte lämna huset. Och ja, givetvis har jag slagit ännu ett viktrekord vilket gör att jag ännu hellre stannar inne, utom synhåll för världen. Jag väger nu som en hel karl. En rejäl sån. Och jag hatar det, men gör inget alls åt det. Konstigt.

Men ikväll var det ändå nära att jag lämnade hemmet efter kl 20. Men jag är flottig i håret och ser ännu värre ut än vanligt, så jag avböjde en väns inbjudan om att joina henne och några till ute på lokal. Men det måste ju vara ett gott tecken? Att jag liksom ville. Det var inte det här tvärsäkra "nej tack!" som det brukar vara Det kanske finns hopp.

Det är meningen att jag ska åka till karln på måndag. Men jag vet inte om jag vill. Faktiskt. Jag tycker om honom till döden, men det finns vissa grejer vi aldrig kommer enas om. Vi hade en liten fight idag. Inte via telefon utan via en app till och med! Gud så modernt. Som MSN fast för telefon. Där satt jag och knappade så fingret lyste rött. Hatar att konversera via den där grejen, det blir så lätt fel. Eller snarare, det blir oftare fel än rätt.

Annars då? jodå. jag tycker det är rätt gött med distansstudier. Jag gör vad jag vill, när jag vill. Precis som vanligt. Just nu ligger jag ganska bra till med inlämningarna. Detta kallas alltså "heltidsstudier"... jag hade lätt kunnat ha ett kneg samtidigt. Än så länge. Kanske blir värre framöver, vem vet.
En annan sak jag saknar är alla bloggar jag följde en gång. De flesta har jag tappat bort och några har slutat.

Hur hittar man nya favoriter det är frågan.

FRI!

Jaaaaa!!! Ungeländena har dragit till morsan istället! Jag är fri! Praise the lord!

Obefintliga

Tack gud för att det är sista kvällen med ungarna imorrn! Har stått ut i 6 dagar nu. Ungefär 4 dagar mer än jag står ut med. Käre värld. Mina vaga funderingar på att flytta ihop och bli varannanveckasplastmorsa är nu inte bara vaga, utan obefintliga. Kära nån, säger jag bara. Tror inte att dessa ungar är "värre" än andra, dock. De är ungar kort och gott. Och jag gillar inte. Enkelt.

Lugnet

Lugnet har lagt sig. Så även ungarna. Spyungen spydde "bara" en gång, sen somnade han. Troligen migrän eller liknande. Igår var han piggare och idag tillbaka på skolan. Och nu vågar jag faktiskt gå in i rummet där det hände igen. Har precis lämnat in min första studentuppgift. Heter det så? Karln spelar sitt tramsiga Battlefield och jag får en lugn stund. Det börjar bli mörkare på kvällarna. Fint som snus.

Givetvis

Jaha. Nu är ungarna här. Och givetvis. Givetvis spyr den yngste. Jag hade precis lämnat rummet, tog mig en dusch. Ungarnas farsa kommer indykande och hämtar toapapper och grejer. Ungen har spytt ner halva vardagsrumsgolvet. Kanske migrän, kanske spysjuka. Great. Myspys för en spyfobiker som mig. Verkligen wohoo. Har parkerat mig i sovrummet och tänker inte gå härifrån på ett jäkla bra tag. Som tur är finns det två toaletter i lägenheten. Men ändå. Uuäääh.
Jag vill hem jag vill hem jag vill hem.

Kidsen

Tre dagar av introduktion inför utbildningen avklarade. Kära nån, hur ska detta gå? Nybörjarstudent som man är...
Är hos karln nu. Kom hit igår. Har inte setts på en eviget, så planen är väl att stanna ett tag. Men. Imorgon kommer kidsen. Tänkte prova att stå ut en hel kidsvecka för första gången. Måste försöka ta mig upp i tid så jag hinner få nåt gjort. Den första kommer väl hem vid tretiden. Sen är det full fräs fram till åttatiden.
Och efter det måste man hinna ligga och lite sånt... Blir ju inget sova till halv ett på dagen som det har varit innan.
Nya tider!
Känner mig helt förvirrad men samtidigt lite smått peppad. Ovanlig känsla för att komma från mig, apatiska gnälltanten.

Kramp

"Tangentbordsträning"... Ett sånt påhitt. Man får ju kramp överallt. Låt mig köra pekfingervalsen. Snälla.

VET

Jag känner mig sjuk. Alltså inte sjuk. Fast sjuk. Det är först och främst den klassiska "efter-festival-känslan" som fortfarande, efter en vecka, håller i sig. Allt blir ännu tristare när man kommer hem. Samt det jag nämnde i föregående inlägg. Och sen har vi det här med de nya pillren. Inbillar mig att jag känner mig konstig av dessa. Och sist men inte minst; mina självdestruktiva vanor. Äter skit, rör inte på mig, bryr mig inte. Igår blev det 300 gram chips till middag fast jag VET hur jag mår efteråt... Och givetvis litervis med aspartamsötad läsk fast jag VET hur jag mår av den. Sitter med ett glas nu med. Frukostdrinken. Har inte varit ute, eller inne, och motionerat allra minsta sen i maj eller liknande. Fast jag VET att jag mår bättre av det. Sen jag kom hem från Slovenien för en vecka sen, som sagt, är den längsta sträcka jag släpat mig till Konsum och tillbaka.
Har bantarshakes som jag både vill börja med igen och inte. Mest inte. Fattar inte. Varför gör jag det bara inte? Jag VET att jag blir nöjd om jag lyckas gå ner lite. Om så bara nåt hekto.

Nä, man är en riktigt slö jäkel. Slö och apatisk. Som vanligt. Eller nästan värre än vanligt. Men samtidigt känner jag mig ändå inte riktigt lika mycket under isen som jag brukar.
Ja det här blev ju begripligt.

Hejdå.

Tider

Jag går i väntans tider. Ja inte på det viset. Ska som sagt norröver om en vecka och starta upp studierna, men fram till dess går jag bara och glor. Inget att göra. Uttråkad. Fet. Vill flytta. Jaja. Sån är jag. Jag är rätt bra på att vänta, faktiskt. Kan lätt sitta fyra timmar på en tågstation eller liknande utan att stirra upp mig. Men det här är annat. Vill att tiden ska gå. Får väl sätta mig med mitt kära Skyrim i en vecka. Men det har också förlorat lite av sin charm, hör och häpna.
Rätt nöjd ändå över att ha överlevt ännu en sommar. För nu är det snart i höst i almanackan. Och det uppskattar jag. Tycker redan nu det är trevligt att det blir mörkare på kvällarna.

Segt

Åh  vad segt allting går. Borde vekligen ta mig i kragen en smula hårdare inför den här så kallade studiestarten. Den 27:e brakar det loss. Inleder med en lång tågresa den 28:e upp till lärosätet i Norrland. Charmen med att studera på distans; behöva  åka hundra mil med tåg för att deltaga i "terminsträffar". Trodde inte den första av dessa träffar skulle äga rum så snart, men jodå.
Borde kontakta CSN och kolla så det inte blir nåt strul med cash hit och dit, är ju inskriven på the almighty Arbetsförmedlingen fram till den 24:e. Sen slipper jag dem! Fatta vilken känsla! För er vanliga dödliga kanske detta låter underligt, men för mig som haft med denna korkade instans att göra i stort sett hela mitt vuxna liv, känns det som, hittar inte ord stora nog, att slippa dem. Äntligen!

Så jag borde ju vara rätt nöjd nu kan man tycka. Bah. Ni känner väl mig. Och om i inte gör det; jag är aldrig nöjd. Jag vill fortfrande flytta till Stockholm, vilket verkar vara det omöjligaste man kan önska sig. Som sagt, ingen som vill byta en lägenhet i huvudstan mot en i fiskarstan Kan jag ju förstå. Men ändå. Nån korkad jäkel som ska gå på Chalmers eller liknande. Men icke. Däremot blir jag överöst (nåja) med bytesförslag i Malmö och Visby och såna plejs. Tack men nej tack.

Samt det här dilemmat med karln. Han bor tio mil från Stockholm, knegar och är varannanveckasfarsa till två små illbattingar på sju respektive tio år. Han vill att jag ska bo där. Det vill inte jag. Har varit där och träffat kidsen flera gånger, men två-tre dagar i stöten räcker bra, känns det som. Och det där eländet till "stad"... Varför bo så nära Stockholm men ändå så långt ifrån? Jag bara frågar.
Hade gärna velat komma lite närmare men inte för nära. You get? Är ju bara en tmme med tåg från storstan till hans by. Kostar typ en hundring. Annat det än att sitta och åka X2000 för hutlösa summor.

Så. vad är det mer jag inte är nöjd med? Min fettiga uppenbarelse. Inget nytt, men ändå. För två (eller var det tre?) år sen sa jag att jag absolut INTE tänkte genomlida en sommar till som fetto... Jo just. Här sitter jag, fettigare than ever.
Vad finns det mer att gnälla på i dagsläget? Givetvis min totala brist på pengar. Det är så tråkigt. Ber till högre och lägre makter om att det ska rassla till med nån lottovinst eller liknande. Och gud hör bön, härom veckan vann jag 99 kronor.
Hörde rykten om en bekants bekant som varit ett nummer ifrån 120 miljoner och istället kammat hem 27000. Inte illa det, men åh vad man skulle svurit.
I alla fall jag.

Venlafaxin

Kära Venlafaxin. Härmed lägger jag mitt liv i dina händer.
Det lät ju jättefjortisfånigt. Men ändå. Låt mig hålla på. Jag var aldrig nån "riktig" fjortis, så jag tar igen det nu. Bor som en fjortis, uppför mig som en fjortis överlag. Skriver som en fjortis. Ser dock inte ut som en. Snarare som fjortis gånger tre.
Jaha, annars då?

Ohållbart

Det är nåt slags spektakel på byn. Kalas av nåt slag. Kultur kallas det tydligen för. Är det inte Gothia Cup eller hysteriskt utsåld Ullevi-konsert så är det nåt annat. Usch. Jag håller mig hemma i skrubben.

Slovenien var oerhört fantastiskt. Som vanligt. Perfekt väder, perfekta nya och gamla vänner, perfekt alltihop.

Från paradiset till den otäcka verkligheten. Började med en ny sorts lyckopiller igår, hyser inga större förhoppningar, men jag provar gärna. Lite vinglig mage så här andra dagen men än så länge inga värre biverkningar. Men det kommer väl. Enligt den två meter långa bipacksedeln kan man råka ut för allt från allvarlig inre blödning till lättare yrsel. Spännande.

Saknar min karl. Äckligt mycket. 40 mil bort. När vi väl ses nästa gång har det gått 38 dagar sen sist. Ohållbart. Allt handlar som vanligt om pengar. Detta satans djävla skitpåfund. Nu blev jag sur. Hejdå.

Sörja

Inte van vid det här. Att det går så mycket upp och ner. Ena skeunden nöjd och glad (kan ni ens tänka er) och nästa, självmordsbenägen. Är van vid att det ständigt håller sig vid samma grå sörja. Varken mer eller mindre. Underligt..

124

Räknar timmar. Minuter (124 st). Snart är min tid av gratiskneg på företaget över för den här gången och på söndag styr jag mot mitt underbara Slovenien. Fjärde året i rad. Öl, musik och värme en hel vecka. Blir fint. Men lite gruvar jag mig allt. Som vanligt. Fast det dör jag väl inte av. Lite gruv. Kalla mig gruvan. Höhö.
Det kommer bli trevligt. Ska försöka förtränga min pengaångest under tiden jag är där. Det löser sig, brukar ju folk säga.

Stabilt

Jamen så. Ett hysteriskt lipanfall från ingenstans och utan anledning. Känns stabilt.

Hänger

Jodå. Jag lever. Hänger på en bekants företag och "jobbar" (sitter och glor och snackar ibland lite väder med nån enstaka människa som kommer i min närhet). Vi fixade en deal. Jag fick "praktikplats" hos henne och slapp undan mina favoriter Arbetsförmedlingen, hon får lite ledigt då och då, vilket inte varit fallet på många år. Får inget pröjs alltså, men är inte helt i AF:s klor heller. Fint.
Jag ska ju minsann bli student på gamla dar. Sökte en utbildning, 500 sökande till 30 platser, jag kom in. Inte som reserv eller nåt sånt trams, utan bara kom in. Rätt av. Det ni.
"Du hade VÄLDIGT bra resultat på testerna", som hon sa damen som ringde upp och intervjuade mig. "Det var värst", sa jag.
Men. Det stora mennet. Hur i hela friden ska man har råd att skaffa alla nedrans böcker som behövs?? Käre värld.
Det är igen glamourös utbildning, inte alls (finns det såna?), men den leder förhoppningsvis till kneg sen efter 2 (!) år. Prognoserna för att få jobb är "mycket goda" i hela landet. Hyfsad ingångslön också.
För mig är detta en stor grej. Har inte nån mer utbildning än 2-årigt gymnasium. Nu på äldre dar har jag tagit mig i kragen.
Men vi får väl se. Har inte börjat än.

Annars då? Jodå, det har varit en rätt jobbig tid. Hört den förr? Sommar och sol och fettiga kroppsdelar som inte törs visas. Tjafsigt med karln, men det känns bättre nu. Jag är banne mig mycket förtjust i karlsloken. Kan även reta upp mig nåt vansinnigt på honom. Men så är det väl. Just nu är han i ett annat nordiskt land och hälsar på en kompis och lever rövare. Genast blir jag en mes och oroar mig för en massa han kan hitta på (även om jag typ VET att han inte gör det). Varför är det så svårt att bara lita på folk, relaxa och få lite lugn..?

Glor

Jaha. Sitter hos karln och glor. Ska åka tåg i tre timmar hem till Räkstaden ikväll. Han jobbar. Kommer hem vid 16. Har en timme på mig att duscha och tvätta håret, försöka se lite representabel ut. Kanske hinner jag. Känner mig off. Orkeslös och meningslös. Kankse är det för jag ska hem. Till ensamheten och saknaden. Samtidigt är det skönt att komma hem. Fast brukar gå över efter några timmar.

På lägenhetsbytesfronten intet nytt. Trodde det skulle vara enklare än så här att byta bort en central etta i  Räkstaden. Men inte. Som sagt känner mig seg och eländig. Ute snöar det och är soligt på samma gång. Poänglöst och osammanhängade svammel. Som vanligt. Adjö.

Våren

Jodå, jag lever väl. Men ännu mindre motivation, ork och lust än vanligt. Det är våren. Jag hatar den. Men  jag kommer igen. Hoppas jag.

/Megafettot

20000

Yrsel!! Inte tagit mina happypills på tre dagar på grund av miss med recept. Så nu sitter jag här och svajar. Urk. Annars kör jag vidare med LCHF så gott det går. Har inte rasat i vikt som många man läser om, till och med stått still förra veckan, men det skyller jag på ölintag. Gått ner lite i alla fall. LCHF är dyrt. Om man nu inte kör ägg och bacon morgon, middag, kväll. Försökte baka bröd idag. Blev sex små knölar. Inte äckliga, men inte heller goda. Och med sviiindyra ingredienser. INTE värt. Har ju varit utan bröd i typ 20 dagar så det är väl bara att fortsätta så.
Har pengaångest som få. Fick 20000 av farsan i julas. Som skulle "sparas för framtiden"... Har 14000 kvar... Och än är det länge till nästa "lön".
Och det verkar helt omöjligt att få tag i lägenhet i Stockholm. Får väl ge upp. Inse att jag blir kvar i fiskarstaden för evigt.

Hejdå.

40

Jamen så där. Signat upp mig på kukis & fittis (friskis & svettis, kunde inte låta bli att va omogen), och kört 40 minuters hasande på ett sånt däringa band i raskt tempo. Får väl se om jag orkar göra om det.
Och imorgon tror jag att jag ska "säga upp" mig från den arbetsmarknadspolitiska åtgärden.

Vågen

Jodå. Vågen visade lite neråt. Inte så mycket som jag önskat, men ändå. Tror jag vet vad det är jag måste ändra på. Hänger i. Kör på. Fettar på.
Främmande karlar här och "installerar bredband". Ett jäkla liv. Vill inte ha, men får ändå. Vad är det för fel på ComHem liksom. Fick en ny spis härom veckan också. Som jag inte heller ville ha. Slöseri på hög nivå. Men jaja. Nu står den här. Mycket intressant, detta. Precis som sig bör en tisdagmorgon.

Lovar

Imorgon; Stora Vägardagen!
Ojoj. Lovar inget.

Igår: strålande sol, blå himmel och barmark.
Idag: detta...

Citronmajonnäs

Ja jäklar. Säger det igen. Funkar detta käk på det vis att man går ner i vikt... Då är jag i himlen. Tog ett litet mellanmål idag... Ett kokt ägg med citronmajonnäs. Hallå, liksom. Och så klart riktig majonnäs. 77% fett, inget trams. Spänningen är olidlig, måndag - vägardag. Och det underliga är att jag inte alls har samma extrema sötsug som innan. Unnar mig en liten bit 86-procentig choklad en gång om dagen, och sen är jag nöjd.
Kanske har jag gått upp massor till på måndag... Vi får se. Återkommer.

Bacon

Jodå. Jag lever. Klarat mig igenom jul och elände. Annars inte mycket nytt. Har gett mig in på den här LCHF-dieten. Andra dagen. Skeptisk. Känner mig fetare än nånsin... Ägg och bacon och ost och grejer på löpande band. Nötter och korv. Går jag ner i vikt av detta ska jag äta upp min hatt. Om jag hade haft en. Höhö. Kul.
Nån som sa att det enda som omvandlas till fett på kroppen är "oanvända" kolhydrater. Alltså inte fettet man äter. Kan det verkligen vara så? Varför har ingen sagt nåt??
Ska väga mig på måndag morgon och det kommer bli mycket intressant. Med betoning på "mycket". Ska väl ut och promenera lite också. Köpt nya skor och allt. Passa på de dagar det inte regnar sidledes.
Reggade mig på Twitter idag. Men begriper inte riktigt grejen...
Nu ska jag kolla på ett eller två avsnitt av "Band of Brothers" och känna mig som ett praktfetto. Rapa bacon med lite fetaost i mungipan.

Smula

Idag är jag en smula bakis. Med tillhörande ångest och tom plånbok. Det är inte värt det. Ändå gör man om det igen. Och igen. Löjligt.

Denna

Jag gillar denna blogg. Vet egentligen inte varför. Bara gör't.

Snickers

Ååh. Sånt stök. Alla småsaker blir extremt jobbiga för mig. Inte alltid, men ofta. Fortfarande. Man blir inte "ny" över en natt, liksom. Jätteinspirerande föreläsning på den arbetsmarknadspolitiska åtgärden i morse. En dam som haft det ett extremt jobbigt, men tagit sig ur det och nu berättar om det på ett fantastiskt sätt. Hur bra som helst.
Verkar som att jag måste läsa "Svenska B" för att komma in på utbildningen i höst. Svenska, hallå eller? Ska det vara nödvändigt? Tydligen. Undrar om det är svårt. B.
Men komvux kör ingen sån kurs förrän i mars. Jaha. Och jag är för sent ute till alla skrivarkurser också som det verkar. De flesta (kostandsfria that is!) som kör igång i januari är det för sent att söka till. Kan gå en som börjar i februari, men vad tusan 1400 är mycket cash för ett fattighjon som mig. Jaha igen. Vad ska jag göra till dess då?
Och den där utbildningen, ja... Börjar kännas som en fix idé. Är det nåt jag vill egentligen? Ska man prova bara för att? Ska jag lugna ner mig och ta en praktikplats på McDonalds och hoppas på anställning? Lägga ner verksamheten igen? Nöja mig med det lilla. Lägga ner drömmen om stockholmsflytt? Känns som det vore skönt. Men surt också.
Tänk att få sitta hemma och skriva böcker och leva på det! Finns ju så mycket skräpförfattare (nämner inga namn, men till exempel, Denise Rudberg) som säljer böcker som jag vet inte vad.
Fast man måste ju ha en idé. Skriva om vad, liksom? Och hur?
Blablablaaaa!
Tar en Snickers istället.

Hånglat

Jag bestämde mig. För att skolka imorrn. Från den arbetsmarknadspolitiska åtgärden. Har varit och besökt karln. Kom hem för nån timme sen. Orkar inte med eländet. Nya tag på onsdag. Kanske. Så sen i torsdags kväll har jag bara ätit och hånglat. Typ. Wordfeudat. Gött. Inte underligt man är sliten.
Men nu, som sagt, tillbaka i meningslöshetens huvudstad. Usch. Så fort jag kliver av tåget här efter att ha varit annorstädes, så hamnar jag i nåt slags surmoln. Vill bort!!
Men nu orkar jag inte skriva mer. Hejdå.

Lever

Den håller i sig. Megatröttheten. Nästan så man vänjer sig. Järnbrist? Borde börja knapra på en stekpanna eller nåt. Börjat titta lite närmare på en utbildning... Jag!? Studera!? Kanske. I så fall inte förrän i september. Den som lever får se.

TRÖTT

Jag. Är. Så. TRÖTT!!
Vaknar 08. Hemma 16. Kan lätt ta en lur mellan 17 och 18. Måste då ställa larmet, annars sover jag till nästa dag. "Men då kan du inte somna på kvällen sen!?"
Jo. O ja. Oj. Jag somnar lätt vid 00 och sover som en gris igen till 08.
På helgen, om jag bara hänger hemma på kvällarna, vilket jag oftast gör nu för tiden; somnar vid 01, vaknar vid 12. Gärna en liten lur vid 16-snåret. And so it goes. Äter inte så hälsosamt kanske, men ändå. Köpte nåt blask på apoteket som man ska halsa i sig "vid behov". Vid behov. Alltså småsmutta hela dagarna. Ha med sig i plunta? Verkar inte heller funka. Ögonen känns ständigt som två tjocka klumpar som bara vill falla ihop. Sooovaaaa...

Måste försöka börja med mina promenader igen. Över en månad sen sist. Men mina gåskor knarrar. Ljudligt! De har verkligen sett sina sista dagar. Har inte råd med nya. Ursäkt ett. Vädret har ju varit uuuselt. Ursäkt två. Jobbigt med omställningen att gå upp tidigt varje morgon. Delvis sant, men ändå. Ursäkt tre.
Har gått upp i vikt igen. Skulle vilja ha en matsedel att följa strikt. Tydliga direktiv om vad som ska ätas och hur och när. Med hälsosam mat. Smalare mat. Fast inte sådär Anna Skipper-krångligt och dyrt. Simpelt, smalt och billigt! Hatar att laga mat och hålla på gegga. Simpelt och bra som sagt.
Eller ännu bättre, matlådor levererade till dörren! Nån som vet nåt bra sånt ställe? Kostar ju knappast mer än att kuta på svindyr-Konsum varenda dag och aldrig köpa nåt vettigt ändå...
Usch, sånt bök. Går och lägger mig. Klockan är sent!

Adjö.

Brevbärare

Min nya last: nyponsoppa. Mycket användbar info, I'm sure.
Imorrn ska jag iväg till min "arbetsmarknadspolitiska åtgärd" igen. Kära nån.  Mycket flum ska det vara. Men visst kan jag väl sitta där och hänga och slippa ifrån drakarna på AF ett tag. Smida planer i lugn och ro. Inte min starka sida, smide, men vaddå. Gammal man gör så gott han kan. Gammal dam också.
Idag på torget såg  jag en karl komma cykande utstyrd i shorts, kavaj och ridhjälm. Alltså en sån svart old school modell med sammet på. Shorts i 3 grader och snålblåst? Trodde det var enbart brevbärare som körde med sånt (vad ÄR det med brevbärarkåren och shorts??). Fast han kanske var brevbärare. Fast civil. Eller nåt. Men ridhjälmen då?
Bäst jag slutar. Det här slutar aldrig väl. Adjö.

En gammal bild:

Mailat

Tar mig en öl hemma på soffan och har beställt personbevis. Ska söka till en distanskurs i skrivande. Provar en där man inte behöver skicka in nån text... Om sanningen ska fram så har jag googlat runt bland så många olika sådana kurser att jag inte riktigt vet vilken det är jag pratar om nu. Mailat olika kursledare och bla bla. Ja vi får väl se. Kanske kan vara kul att prova. Kanske får jag blodad tand på allvar, och slriver en roman och blir stenrik och behöver aldrig mer jobba!
Skål!

Now playing: "Unholy Misconception" med Torture Division.

Distans

Jorå, det rör på sig lite som sagt. Litet "bakslag" idag, dock. Den här "sova-i-ett-år"- känslan, som jag är allt för bekant med, gjorde sig påmind. Men jag bet ihop.

Funderar på skrivarkurs. Kollat upp några. Men givetvis sket jag på mig (nästan) när jag läste att man ska bifoga nåt man skrivit när man skickar ansökan. vad skulle jag skicka med, liksom? Ett utdrag ur gamla gnällbloggen? En shoppinglista? Känns lite omöjligt, för att inte säga HELT omöjligt, att sätta sig och skriva nåt på beställning. Snabbt måste det gå, också. Sista ansökningsdatum har passerat eller ligger mycket nära i tiden på de flesta kurserna. Skrivarkurs på distans, ska tilläggas. Tänker inte beblanda mig med pöbeln i onödan. Om jag inte måste. Sitta hemma på kammarn, bestämma tider själv, perfekt.

Sen har jag funderat på en "riktig" utbildning till nästa höst. Som man kanske till och med kan få ett jobb tack vare, hör och häpna.
Men det är mycket som ska styras upp inför det här "riktiga". Gamla betyg ska hittas/beställas, datorkunskaper ska slipas på... Och lite sånt. Och jag är ju fortfarande mitt gnälliga och bekväma jag, glöm inte det. Har liksom inte gått och blivit en övermänniska i en handvändning.

Så det går lite trögt. Men det gör inget. En sak i taget.

Modern

Ja, jag vill fortfarande. Det där jag skrev om innan. Som jag inte berättar vad det är. Ni ska veta att det är en ganska ny och obekant feeling för undertecknad, detta. Att vilja nåt. Att inte känna sig apatisk och likgiltig. Jag vill det inte så mycket att jag kan säga "jag brinner för det!". Vilket bara är bra, då detta är ett av de äckligaste uttrycken i modern tid! (Vad man hade för uttryck under den omoderna tiden har jag ingen aning om.) Men i alla fall. Jag VILL nåt. Kanske en skitgrej för de flesta, men inte för mig.
Adjö.

Förändringar

Fast jag vet inte hur man gör när man börjar om. Helt enkelt för att jag aldrig gjort det förr. Vaddå ska man presentera sig, berätta tråkiga saker, jobbintervju-style? Nää. Guu så trist. Kort presentation: Jag är en gnällig dam i mina bästa år. No more no less. Står just nu inför förändringar i livet. Vilket är på tiden, då jag dvalat runt utan mål och mening ända sen jag kläcktes en solig höstförmiddag för en massa år sen. Tänker inte gå in närmare på dessa förändringar. Vi får se.
Jag har känt mig eländig och miserabel, och gör det väl i viss mån fortfarande. Men jag känner att det rör på sig lite. Äntligen. Men ingrodd negativist som jag är, så ropar jag inte hej. Ropar aldrig hej. Inte ens när jag väl är över älven.
Men kanske blir det ett litet hej nångång. Det hoppas jag. Men ropar inget.

Vill

Från att inte vilja nåt, inte veta nåt eller orka nåt. Nu vill jag en massa saker. Så pass att jag fått huvudvärk. Mycket förvirrande. Återkommer i frågan...

Stormen

Jag börjar om. Jag har bloggat förr, o ja. I över fem år. På annat ställe. Känner för en nystart. Så mycket jobbigt och ultrapersonligt som finns i de gamla arkiven. Stal hela min bloggarlusta. Har därför inte varit speciellt aktiv den senaste tiden.
Det stormar rejält ute nu. Jag gillar det. Känner mig på hyfsat gott humör denna söndag. Hade ju varit extra trevligt att få starta ny blogg i ny stad. Vill härifrån, förstår ni. Men men. Allt har sin tid. Jag ska iväg. Så är det bara. Inget snack.
Så. Jag börjar så här. Mjukstartar. Ingen brådska, ingen panik. Lugn mitt i stormen.