Hatar

Ända sen i tisdags har jag längtat till idag, fredag, för att kunna gå på bolaget och köpa några öl och svepa. Så jag känner mig gladare och mindre ensam för en stund. Nu har jag svept några och känner mig ändå ensam och allt annat än glad. Bra. Hatar livet.

Kul

Jaha. Det är så här det ska vara nu tills man fyller 70? Knega, gå hem och nicka till framför TV:n, gå och lägga sig, repetera. Kul. 

Märg

Fast anställning. Eller tillsvidareanställning. Eller vad det heter. Blev i alla fall pålurad en sådan idag. Tydligen är det en JÄTTEbra grej. Själv gruvar jag mig mest. Hur ska jag orka och vilja? Jobba varje dag. Åtta långa timmar. Betald semester. Tacka vet jag timanställning. Bättre betalt (15 spänn extra i semesterersättning per timme, icke att förakta!), och mindre ansvar. Man kan säga; nä jag kan inte jobba idag, ligga på soffan. Usch. Jag är nog en soffliggare in i märg och ben. Hur ska detta gå. Adjö frihet.

Vrak

Ingen bra dag idag. Sämre än vanligt. Skyller på underliga piller och att det är söndag. Hatar söndagar. Ångest deluxe. Efter att han uttryckligen bett mig att "hör aldrig av dig igen!", så skriver han ett surt fyllesms natten mellan torsdag och fredag. När jag åtminstone börjat förlika en pyttesmula mig med tanken på att vi inte kommer höras/ses mer, så hör han av sig lite surt. Helt i onödan. Gör sig påmind. Direkt fick jag den välbekanta otäcka känslan i maggropen. Samma känsla jag haft nästan i ett år så fort jag sett att han smsat eller mailat eller liknande. Usch. Det är ingen lek det här. I alla fall inte när man är ett vrak och inte tar sig ur det.

Isolerad

Jag knegar, kommer hem, ligger på soffan och äter onyttigheter, glor på värdelösa TV-påhitt, längtar efter läggdags, sover, repris nästa dag. Och nästa. Jag lever som i dvala. Isolerad från allt och alla. Inget magras av pillren än, ta i trä, femte dagen idag, hoppas att det bara smäller till och jag blir överlycklig. Över en natt, helst. För det här går inte. Påsken är i antågande. Det ska bli "fint" väder dessutom. Folk kommer vara ute och umgås. Sitta på uteserveringar och fröjda sig i nyinköpta solbrillor. Jag kommer sitta hemma i den dunkla lägenheten med persiennerna nere. För jag orkar inte annat. Jag är fet. Jag är fattig, dessutom. Jag är orkeslös. Kommer väl sitta och grubbla över vad Han gör. Med sin nya brud. Som jag är övertygad om att han skaffat. Ryck upp dig! Ja, jag ska. Någon dag. När jag orkar.
Hmpff, eller hur. Piller, rädda mig.

Botten

Jaha. Jag kämpade och slet, bet mig fast och tjatade. Jag lipade VARJE dag i mer än tio månader. Varje dag. Tio månader. Jag har lidit helvetets alla kvar. Jag har totalt gått ner mig. Fastnat i träsket värre än nånsin. Först nu har jag tagit in att det är slut. Att han inte ens vill vara vän längre. Att han faktiskt menade det när han sa "hör aldrig av dig igen". Jag mår så dåligt. Det kan knappast bli värre. Jag har inte varit glad på över ett år. Alltså glad. Hyfsat glad. Jag har varit spänd som en fiolsträng och ständigt med gråten i halsen. Så fort jag varit ensam, vilket jag varit en hel del, har jag släppt fram det. Den bottenlösa förtvivlan som tagit över alla mina sinnen. Jag har flyttat, jag har börjat jobba lite smått, men inte kan jag se ljusare på något för det. Så fort jag kommit hem... Storlipar till läggdags. Sorgen över vad jag förlorat, ja det är en stor sorg, är mig övermäktig. Jag känner mig så outsägligt ensam. Gammal, ensam och oduglig. Ännu ett totalhavererat förhållande. Havererat på grund av mig och min kassa självbild, mitt usla mående, mitt svajiga psyke. Och inget blev ju bättre av alla smärtsamma kommentarer han slängt åt mitt håll senaste månaderna. Må hända att jag förtjänade varenda en av dem, men ändå. Själv sa jag bara snälla saker. Att jag tycker om och yada yada. Och för det fick jag en massa skit. Som sved. Som svider.

Än en gång är jag ensam. Än en gång sitter jag och tycker synd om mig själv för jag orkar inget annat. Fast det är värre den här gången. Nyckelordet är ENSAM. Jag är i för dålig form för att umgås med de få vänner jag har. Orkar inte ens "umgås" via Facebook längre. Blir kräkfärdig av allt gulligull och skryt och fake.
Det här är alltså botten. Den absoluta. Den är nådd. Igår började jag med en sjätte sorts lyckopiller. Alltså, den sjätte jag provar sen 2002. Det måste bli bättre nu. Det måste bli bättre nu. För jag orkar inte mer. Det här är inget liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Dock vet jag att detta inte är hållbart längre. Var minst sagt skeptisk till att börja med piller igen, men jag gör vad som helst nu. Inga våldsamma biverkningar än så länge, men bara tagit två piller än så länge, så det kommer väl. Tänkte dokumentera eventuella förbättringar/försämringar i humör och mående. Så kanske jag lättare kan se om det blir nåt bättre. Än så länge vet jag bara att det här är botten. Tvärbotten. Men jag vet också av egen erfarenhet att det alltid kan bli värre.

Det märks väl.

Jag var där i några dagar. Det gick ganska bra. Nu är det slut. Han har sagt det. Igen. På allvar. Jag vill dö. På allvar.

Intressant

Nervös, stirrig och inte alls så positiv som jag "borde" vara. Den här sommaren har ju varit ett helvete, rent ut sagt, borde jag inte känna mig gladare när det börjar lugna ner sig? Och dessutom börjar det barka mot höst, min favoritårstid. Hade ett bra prat med karln för nån dag sen. Allt känns inte lika nattsvart längre. Jag förstår honom, han förstår mig. Verkar det som i alla fall.

En tanke har dock slagit mig flertalet gånger under denna helvetesperiod. När det har känts som mest kört, jag har haft panik för att han sagt att han inte vill mer och yada yada, så har jag varit helt och hållet fast övertygad om att JAG vill mer. Till varje pris och lite till. Men är det verkligen så? Är det bara en tvångstanke jag haft? Är det verkligen så att det är honom jag bara måste ha kvar. Eller är det bara ensamheten jag vill mota bort?

Jag tycker ju om skrället, det gör jag. Men tycker jag verkligen om honom så mycket och innerligt som jag tjatat om? Både inför honom och mig själv? Eller har jag skarvat? För att jag blev rädd för att bli ensam så här på ålderns höst?

Intressant.

Vågen

Imorrn är det dags för vågen. Intressant. Ätit en (1!) kalori för mycket idag. Craaazy! 

Konstigt att man kan vara så olika hungrig olika dagar fast man äter och rör på sig ungefär samma/lika...

Dålig

Det blev en dålig dag idag. Ingen motion, ingen lust med nåt, rastlös, less... allt på en gång. Gav efter för frestelsen och köpte chips, dessutom... Försöker tänka så där "rätt". Att det gör inget att man får en dålig dag, man ska vara snäll mot sig själv dessa gånger. Låt den dåliga dagen ha sin gång, försök att styra upp en bättre idag imorgon. Usch. Inte lätt att tänka så, men jag försöker.

Cirkusen

Förvirringen är stor.
Han ville vara i fred. Jag lyckades med detta. I en hel vecka. Bra för att vara mig. Sen kom en ny vecka. Hörde av mig lite lätt. Skriftligt. Sen fick jag ett bryt och ringde, fast jag inte skulle, i fredags natt. Han var full och rätt trevlig, hör och häpna. Trodde inte ens han skulle svara. Klockan var 3 och han var på efterfest nånstans.
Nåt meddelande skickades under lördagen. Inte många. Sen på söndagen hörde han av sig. Utan att jag hade skrivit och tjatat/frågat nåt innan. Första gången det händer på säkert 3 månader. Och sen föreslår han att jag kanske ska komma dit en sväng... Från "lämna mig i fred!" till "ska du inte komma hit?" på mindre än en vecka. Givetvis vill jag åka dit. Men ändå inte. Törs liksom inte. Tänk om det bara blir bråk och stök igen. Eller om han sa: "det finns ju risk att vi drar igång hela cirkusen igen"...
Nu vet jag inget alls.

Minus

För första gången på över ett år så väger jag under ** kilo! Minus 7 kilo sen i mitten på maj. Det går inte fort, men långsamt.

5

Lördag. Sol och varmt. All jag känner sitter på nån filt och flinar och super. Själv sitter jag ensam i skrubben. Orkar inte med nåt sällskap. Är SÅ ledsen. Känner mig SÅ ensam. Nu har det gått 5 hela dygn utan minsta kontakt med honom. Jag hatar det. Är det så här det kommer vara nu? Jag orkar inte med det, det lovar jag. Han vill vara i fred ett tag. Hur länge är det då? Lipar mer eller mindre hela tiden, tänker bara på honom.

Nu!

Gamla kära Slottsskogen.
Åh, vad jag är less på dig.
Ge mig en lägenhet i Stockholm! Nu!

Knyck

Har motionerat två dagar i rad och använder en så kallad 'app' för att hålla reda på kaloriintaget. Fortsätter jag så här kommer jag i mina skinnyjeans till nyår. Det är länge dit.
Passar på att skriva när jag inte lipar i 100 knyck.

Andas...

Igår den här tiden fick jag ett bryt. Det höll i sig nästan två timmar. Tänker inte få det idag. Verkar vara en varannandagsgrej... Fredag och söndag har varit brytdagar. Övriga dagar innehåller mer jämn apati och lip. Bryten resulterade i att jag ringde honom. Och fick dubbla budskap. Igen. Skitliv. 

När man är så ledsen så man drunknar i sitt eget lip, inte ens tar dig till Konsum, inte kan andas, vad gör man då. Ingen att prata med. Den ende som förstår vill inte prata med mig. Hur låter man bli att sticka kniven i sig? Kommer aldrig våga mig på nåt sånt, men jag önskar att jag vågade. Önskar innerligt. Den förra 'katastrofen' är ju inget alls emot den här. Jag förstår inte hur jag ska överleva. "Känns bättre med tiden..." Jo, men det hjälper föga när jag ligger här och kvider och glor på klockan varje minut. Längtar tills jag får gå och lägga mig. Förhoppningsvis sova bort så mycket som möjligt av dygnet. Orkar inte vara så här ledsen, jag orkar inte. Har varit nästan lika förr, som sagt, det tog över två år innan jag var på banan hyfsat igen. Men jag orkar inte det den här gången. Och förra gången är som sagt en bagatell jämfört med denna. Jag orkar inte.

Final

Jag har bestämt mig. Jag slutar med öl. Och alkohol i alla former. Det har blivit för mycket. Jag har förstört så mycket fint på grund av mitt usla ölsinne. Jag är inte beroende, tror jag, men bättre att sluta innan man blir det. Jag skulle ha gjort det för ett år sen. Om inte tidigare. Innan jag lyckats förstöra det finaste jag haft. De senaste fem åren har kantats av fyllor och bakfyllor och ångest och ånger. Nåt att sträva efter? Nja. Så nu är det nog. Punkt. Slut. Drack min sista öl i söndags. En mycket trevlig kväll. Det får vara den stora finalen. Jag ska börja må bättre. Synd bara att det krävdes ett totalhavererat förhållande för att jag skulle fatta. Att jag måste må bättre. Men idioten inom mig vägrar som vanligt ge upp. På nåt vis SKA det bli vi igen. Vi har ändå vår grej. Det ska gå. Kanske inte den här veckan, men jag ger mig inte. Korkat? Kanske.

Igen

Ensam jävla skitkväll. Han vill inte ha mig längre. Igen.